Mark- och miljööverdomstolen

(11)ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Växjö tingsrätts, mark- och miljödomstolen, dom 2025-01-31 i mål M 6948-24, se bilaga A PARTER Klagande Tillstånds- och tillsynsnämnden i Höörs kommun Motpart

1. M.C
2. C.L SAKEN Förbud att släppa ut avloppsvatten på fastigheten A i Höörs kommun MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT Mark- och miljööverdomstolen ändrar mark- och miljödomstolens dom och fastställer Tillstånds- och tillsynsnämnden i Höörs kommuns beslut den 6 maj 2024 (dnr ALLM 2022/264.876) om förbud mot utsläpp av avloppsvatten till befintlig avloppsanläggning på fastigheten A i Höörs kommun med den ändringen att förbudet ska gälla från den 23 juni
3. Dok.Id 2335099 Postadress= Box 2290= 103 17 Stockholm Besöksadress Birger Jarls Torg 16 Telefon= Telefax 08-561 670 00 08-561 675 50 E-post: svea.avd6@dom.se www.svea.se Expeditionstid måndag — fredag 08:00-16:30 SVEA HOVRÄTT= Mark- och miljööverdomstolen DOM Sid 2 M 2517-25 YRKANDEN I MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN Tillstånds- och tillsynsnämnden i Höörs kommun (nämnden) har yrkat att Markoch miljööverdomstolen ska fastställa nämndens beslut om förbud mot utsläpp av avloppsvatten på fastigheten. M.C och C.L har motsatt sig ändring av mark- och miljödomstolens dom. För det fall Mark- och miljööverdomstolen bifaller överklagandet har de begärt att Mark- och miljööverdomstolen ska sätta fram tiden för när förbudet träder i kraft till ett år efter domen. UTVECKLING AV TALAN I MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN Nämnden har anfört detsamma som i mark- och miljödomstolen och därutöver tillagt följande. Anläggningar av denna typ bedöms ha en teknisk livslängd om 10-20 år och fosforreduktionen kan efter denna tidpunkt sjunka till cirka 25 %. Anläggningen installerades 1993 och är alltså omkring 32 år gammal. Med hänsyn till anläggningens ålder och kontinuerliga belastning är det sannolikt att fosforreduktionen i nuläget är lägre än 25 %. Anläggningens lokalisering med tryck ovan mark och spridningsförutsättningarna i området sett till geologi och hydrologi medför att otillräcklig rening kan få betydande påverkan på recipienten. Enligt Sverige Geologiska Undersöknings (SGU) kartvisare har jordarten på platsen en medelhög genomsläpplighet och jorden består av sandig morän med ett jorddjup på cirka 4 meter vid närmaste mätpunkt på grannfastigheten. Mellan anläggningen och Brååns dalgång finns ett område där jordarten består av lerig morän och där genomsläppligheten bedöms som låg. Det är svårt att veta vilken strömningsriktning vattnet har utan att göra en mer utförlig teknisk undersökning på platsen. Marken är flack med en svag lutning mot Bråån. Vid SVEA HOVRÄTT= Mark- och miljööverdomstolen DOM Sid 3 M 2517-25 inspektionen hittades en brunn som låg mellan trekammarbrunnen och fördelningsbrunnen. Det antogs att detta var en dagvattenbrunn men det kan vara inspektionsbrunnen. I brunnen strömmade vatten mot sydväst och knappt 100 meter i samma riktning ligger en mindre vattensamling på åkermarken. Det är möjligt att vattnet därifrån sedan dräneras i nordlig riktning mot Bråån. Det är också möjligt att ledningen från brunnen dräneras i en annan riktning. Mellan vägen som fastigheten är ansluten till och åkern finns ett dräneringsdike som leds norrut längs vägen. Det är möjligt att utgående vatten leds norrut genom detta dike. Planerad inspektionsbrunn till avloppsanläggningen låg enligt situationsplanen i anslutning till detta dike men kunde inte hittas vid inspektionen. Eftersom jordarten på platsen består av sandig morän är det sannolikt att en del av det utgående vattnet går ner i marken till grundvattnet i stället för att hamna i dräneringsdiken och därmed får en längre väg till Bråån. Det går dock inte att utesluta att en del av det utgående avloppsvattnet tar en snabbare väg till Bråån. Eftersom det finns sandig och lerig morän i anslutning till varandra och morän är en osorterad blandning av material så går det inte att veta vilken hydraulisk konduktivitet marken har vid avloppets utsläppspunkt utan att göra en mer grundlig markundersökning. Vid bedömningen av skyddsnivå har främst länsstyrelsens GIS-stöd för små avlopp använts och en sammanvägd bedömning har gjorts baserad på Havs- och vattenmyndighetens vägledning. Område P 1 har en etta på skalan. Området som täcks av lerig morän strax norr om fastigheten har en tvåa på skalan. Den större vattensamlingen som ligger i samma område strax innan Bråån har en trea på skalan. Dalen som Bråån rinner igenom har en fyra på skalan. P111 har en trea på skalan. LR1, retentionspotentialen, har en etta på skalan. Området norr om fastigheten har delvis en tvåa och en trea på retentionspotentialen ner till Bråån. Område med vattenyta och berg i dagen har en fyra på skalan. Sammantaget beror skyddsnivån vid den här fastigheten på hur vattnets färdväg ser ut. Den lokala känsligheten vid platsen där själva utsläppet sker är inte särskilt hög, men känsligheten är betydligt högre i ett område nära fastigheten och mycket hög vid Bråån som ligger bortom detta område. Om man tittar på delavinningsområdet till Bråån som helhet visar det en hög känslighet. SVEA HOVRÄTT= Mark- och miljööverdomstolen DOM Sid 4 M 2517-25 En enskild avloppsanläggnings kemiska reningsförmåga försämras över tid trots att den fungerar rent hydrauliskt. Reningsförmågan beror även på hur avloppsanläggningen har skötts över tid. Med tanke på att fördelningsbrunnen var jordfylld har den inte skötts på rätt sätt över tid. Ett förbud är enligt nämnden en rimlig och befogad åtgärd som är motiverad och inte för långtgående i detta fall. Ett föreläggande om provtagning av det utgående avloppsvattnet är av tekniska skäl inte möjlig då den befintliga markbädden inte är tät. Ett föreläggande om utredning om den befintliga anläggningens rening är inte nödvändig eftersom det redan nu kan konstateras att den på grund av dess utformning och förhållandena i omgivningen inte uppfyller miljöbalkens krav på rening baserat på anläggningens utformning samt dess ålder, bristande skötsel, lokalisering och geologiska och hydrologiska förutsättningar i området. Ett föreläggande om att komplettera den befintliga avloppsanläggningen med fosforrening är inte heller tekniskt optimalt eftersom bristerna med den befintliga markbädden kvarstår. Med hänsyn till att anläggningen är långt äldre än dess tekniska livslängd och har en betydande negativ påverkan på miljön samt att det finns tekniskt och ekonomiskt rimliga alternativ tillgängliga som säkerställer rening motsvarande minst normal skyddsnivå anser nämnden att ett förbud är proportionerligt. M.C och C.L har vidhållit vad de anförde i underinstanserna och har därutöver tillagt följande. Anläggningen är inte äldre än dess tekniska livslängd eftersom det finns en större jordvolym som deltar i reduktionen av fosfor utöver massan i bädden och det finns ingen hög belastning eller annat förhållande som talar för att anläggningens avskiljning av fosfor skulle vara förbrukad i förtid. En anläggning kan under svenska förhållanden ha en livslängd på 40 år. Det stämmer inte att markbädden ligger på en parkeringsyta. Däremot passerar man med bil över en mindre del av bädden vid passage till parkeringsplatsen. Att bädden ska kunna användas på detta sätt förutsätts i typritningen för anläggningen där det SVEA HOVRÄTT= Mark- och miljööverdomstolen DOM Sid 5 M 2517-25 anges att "Om marken utgörs av åker eller körbar yta ska fyllningen packas". Det är tekniskt svårt att hitta annan lämplig plats för avloppsanläggning på fastigheten eftersom den enskilda dricksvattentäkten är belägen mitt på fastigheten och grannen inte vill ha den på sin mark. Fördelningsbrunnen var inte jordfylld vid första inspektionstillfället. Det fanns en mindre mängd jord i den. Förekomsten av lite jord pekar inte på bristande skötsel eller risk för läckage av fosfor. Metallplattan syftar till att ge en jämn fördelning av vatten mellan de slitsade rören i infiltrationen. Det framgår av remissyttrandet från Havs- och vattenmyndigheten att anläggningen fungerar som en infiltration. Den sammanvägda risken avseende fosfor för deras avloppsanläggning är enligt länsstyrelsens GIS-stöd en etta, "väldigt liten risk". Anläggningen kan alltså inte sägas ligga i ett känsligt område. Kartskiktet P111 som nämnden har hänvisat till visar bara att området utgör avrinningsområde för en vattenförekomst som har ett åtgärdsbehov och att åtminstone något enskilt avlopp inom området utgör någon del av den totala fosforbelastningen i vattenförekomsten. Avrinningsområdena kan vara geografiskt vidsträckta såsom i detta fall och P111 visar inte att fara föreligger för att en eller flera givna anläggningar inom området riskerar att bidra till fosfor i vattenförekomsten. Riskvärderingen för påverkan på vatten inom ett avrinningsområde framgår i stället av kartskikt P11, som är en vägd kombination av P111 och kartskiktet LR1, och utgör en bedömning av risken att fosfor når ytvattnet inom ett avrinningsområde med hänsyn tagen både till hydrologiska och geologiska faktorer. Eftersom den lokala retentionspotentialen vid anläggningen är hög är risken för påverkan väldigt liten. Riskvärderingen för påverkan på Brååns delavinningsområde från anläggningen framgår alltså av P
4. Den lokala retentionspotentialen är inte inkluderad i skikt P
5. Utsläppspunkten från anläggningen, liksom hela fastigheten, ligger inom område klassat med "1 — Hög retentionspotential (låg risk)". Det blir därför missvisande att enbart ta hänsyn till P111 såsom nämnden har gjort. Den indikatorn är redan beaktad i den sammanvägda risken P
6. Indikatorerna P111, P121, P122 och LR1 används alltså för att fastställa P
7. Det innebär att även om P111 har risknivå tre så mildras risken av förhållandena för övriga tre indikatorer, vilket resulterar i att 131 landar på risknivå ett. SVEA HOVRÄTT= Mark- och miljööverdomstolen DOM Sid 6 M 2517-25 Skälet till det är huvudsakligen att jordens beskaffenhet är sådan att fosfor absorberas i jordmassan snarare än läcker ut i vattendrag. Gällande hänsyn till risk för samtliga vatten inom bl.a. naturreservat, Natura 2000 och biotopskydd är riskpoängen för deras anläggning 0 — ingen risk, vilket framgår av kartskiktet P
8. Den vattenförekomst som enligt nämndens karta är den närmaste större vattensamlingen är en anlagd vattenreservoar som på sommaren töms och återförs åkrarna genom bevattning. Nämnden har inte åberopat någon modellberäkning eller liknande för sin bedömning att Bråån kommer närmare målet att uppnå god status gällande fosfor om de 30 enskilda avlopp som ligger inom delavrinningsområdet åtgärdas med kompletterande fosforrening. Att sammanföra de cirka 30 enskilda avlopp som GIS-stödet visar är belägna inom delavrinningsområdet framstår som godtyckligt. Det rimliga hade varit att, utifrån information från samma källa, bestämma området så det omfattar fastigheter som uppvisar liknande risk för påverkan inom avrinningsområdet, dvs. i relevant avseende liknande belägna fastigheter. Om det hade funnits mer än en hypotetisk risk för läckage av fosfor hade nämnden kunnat förelägga om en markundersökning. Den mindre vattenansamlingen på åkern som nämns är i själva verket ett märgelhål utan utlopp. Jordartsdata från SGU och frånvaron av någon faktisk riskindikation på platsen borde vara tillräckligt för att uppnå tillräcklig grad av säkerhet för att läckage inte sker till Bråån. Det bestrids att anläggningar av den typ som det är i fråga om i regel är mycket svåra att provta. Det föreligger inte några andra skäl för att mindre ingripande åtgärder än ett förbud skulle vara olämpliga. Nämndens spekulationer att markbädden skulle vara mättad och ha en lägre chans att klara kraven på rening utgör inte något konkret tecken på bristande funktion. Det saknas skäl att anta att godtagbar effektivitet inte kvarstår så länge anläggningens hydrologiska funktion är intakt. Anläggningen är inrättad i enlighet med tillståndet och nämnden har inte pekat på något konkret som talar emot att den fungerar såsom avsågs i tillståndet. Nämnden har SVEA HOVRÄTT= Mark- och miljööverdomstolen DOM Sid 7 M 2517-25 i vart fall inte visat fog för att det föreligger risk för olägenheter som kan medföra krav på ytterligare skyddsåtgärder. Under alla omständigheter står ett förbud inte i rimligt förhållande till kostnaden för en ny anläggning. De har inhämtat offerter för vad kostnaderna skulle bli för att vidta åtgärder. Dessa skulle uppgå till för höga belopp för att stå i proportion till nyttan. Eftersom utformningen av anläggningen inte avviker från det tillstånd som nämnden har gett och att det inte finns några konkreta tecken på att anläggningen inte fungerar som det var avsett är ett förbud inte proportionerligt. UTREDNINGEN I MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN Mark- och miljööverdomstolen har begärt in ett yttrande från Havs- och vattenmyndigheten. I sitt yttrande har myndigheten anfört bl.a. följande: Det finns vetenskapligt stöd för följande. Fosforreduktionen i en markbädd kan inledningsvis vara hög men den avtar med tiden. En markbädd utan fosforavlastning kan över tid inte uppnå normal skyddsnivå med avseende på fosforreduktion. Det är svårt att fastställa en markbädds specifika reningsprestanda eftersom förmågan att reducera fosfor är beroende av bland annat i vilken utsträckning bäddmaterialet innehåller fosforbindande komponenter samt att processerna för inbindning av fosfor är reversibla vilket innebär att bunden fosfor även kan släppa. Reduktion av smittämnen, BOD (biological oxygen demand, domstolens tillägg) och kväve kan fungera i en markbädd efter en lång tid även om förmågan att reducera fosfor har avtagit. Att ta i beaktande är att en del av avloppsvattnet kan antas infiltrera om markbädden saknar tätskikt. Detta förbättrar markbäddens fosforreduktion men det är under sådana förhållanden svårt att genom provtagning beräkna den procentuella reduktionen av fosfor. Det skulle behövas många provtagningar för att fånga variationen i reningen över tid. Kostnaderna medför att det vanligtvis inte är skäligt att kräva provtagning av en anläggning avsedd för ett hushåll. Vanligtvis bedöms markbaserade anläggningar SVEA HOVRÄTT= Mark- och miljööverdomstolen DOM Sid 8 M 2517-25 utifrån hur de fysiskt är inrättade och om det finns några observerade brister, dvs. om det finns tekniska förutsättningar för rening. En markbädd kan fungera hydrauliskt även efter lång tid i drift. Det innebär att reduktion av smittämnen, BOD och kväve fortfarande kan fungera som då anläggningen var förhållandevis ny även om förmågan att reducera fosfor har avtagit. Den hydrauliska livslängden beror på bl.a. belastningen, anläggningens tekniska utformning och skötseln under driftstiden. Det går därför inte att generellt ange markbäddars livslängd. För den kemiska funktionen (avskiljning av fosfor) krävs att den biologiska reningsfunktionen fungerar väl. Den kemiska funktionen avtar dock med tiden. Hur snabbt detta sker beror på en mängd förhållanden, där framför allt belastning och volym jord som finns tillgänglig för inbindning av fosfor har betydelse. För närvarande saknas bra metodik för att värdera en enskild markbädds eller en infiltrations reningskapacitet avseende framför allt fosfor. Det är svårt att dra slutsatser om markbäddars förmåga till fosforreduktion både när de är nyanlagda och över tid. Skrivningen i bilaga 2 till myndighetens allmänna råd om små avloppsanordningar för hushållsspillvatten (HVMFS 2016:17) att en markbädd behöver fosforavlastas för att nå upp till normal skyddsnivå bygger därför på en genomsnittlig fosforreduktion i många markbäddar över en längre tid. Även om anläggningen är byggd som en markbädd kan de geologiska förhållandena på platsen vara sådana att markbädden snarare fungerar som en infiltration där grundvattnet är mottagare av det renade avloppsvattnet. Enligt SGU:s jordartskarta är jordarten på platsen sannolikt sandig morän. Detta talar för att nämndens uppgifter om att grundvattnet är recipient stämmer. I sådana fall kan fosforreduktionen antas vara högre än för en tät markbädd eftersom det då finns en större jordvolym mellan anläggningens utsläppspunkt och ytvattenrecipienten som kan delta i reduktionen av fosfor. Detta återspeglas i HVMFS 2016:17 där rådet är att en infiltrationsanläggning inrättad enligt teknisk rapport EN 12566: Del 2 eller enligt Naturvårdsverkets faktablad 8147 bör anses uppnå en reduktion av fosfor motsvarande normal nivå för miljöskydd. SVEA HOVRÄTT= Mark- och miljööverdomstolen DOM Sid 9 M 2517-25 MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL En tillsynsmyndighet får enligt 26 kap. 9 § miljöbalken meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att miljöbalken samt föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av balken ska efterlevas. Mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet får inte tillgripas. Enligt 2 kap. 3 § miljöbalken ska alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Dessa försiktighetsmått ska vidtas så snart det finns skäl att anta att en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Med miljöfarlig verksamhet avses enligt 9 kap. 1 § miljöbalken bl.a. utsläpp av avloppsvatten i mark, vattenområden eller grundvatten. Enligt 9 kap. 7 § ska avloppsvatten avledas och renas eller tas om hand på något annat sätt så att olägenhet för människors hälsa eller miljön inte uppkommer. Kraven i 2 kap. 3 § miljöbalken gäller i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Vid den proportionalitetsbedömning som ska göras enligt 2 kap. 7 § miljöbalken ska särskild hänsyn tas till nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder. Det är verksamhetsutövarens ansvar att visa att de krav som följer av 2 kap. miljöbalken är uppfyllda (2 kap. 1 §). Regleringen i 2 kap. 3 § andra stycket innebär att redan risken för att en verksamhet eller en åtgärd kan motverka miljöbalkens mål medför krav på försiktighetsmått, se prop. 1997/98:45, Del 1, s. 209 f. Vid prövningen av en enskild avloppsanläggning ska enligt praxis hänsyn tas till förhållandena i det större område inom vilket den aktuella fastigheten ingår och beaktas vad följden skulle bli av en generell utbredning av avloppsanläggningar liknande den som prövas (se t.ex. rättsfallen MÖD 2006:27 och MÖD 2006:53). SVEA HOVRÄTT= Mark- och miljööverdomstolen DOM Sid 10 M 2517-25 Den i målet aktuella avloppsanläggningen tar emot såväl WC- som BDT-vatten. Anläggningen, som är en markbädd utan extra fosforavlastning, når med största sannolikhet inte upp till kravet på 70 % reduktion av fosfor. Utredningen ger stöd för att markbädden redan på grund av sin ålder inte renar fosfor i någon nämnvärd utsträckning. Därutöver noterades brister vid nämndens tillsynsbesök, nämligen att det fanns vatten i luftningsröret och jord i fördelningsbrunnen. Dessa brister talar för att markbädden har en försämrad infiltrationsförmåga samt att den inte har underhållits på rätt sätt. Anläggningen tycks inte heller vara utformad i enlighet med tillståndet eftersom någon inspektionsbrunn där den enligt situationsplanen skulle vara belägen inte kunde återfinnas och det därmed är oklart var anläggningen har sin tänkta utsläppspunkt. Sammantaget framgår att anläggningen har sådana brister att det kan antas att den släpper ut otillräckligt renat avloppsvatten till kringliggande mark. Även om markförhållandena på platsen är sådana att rening till viss del kan ske naturligt, kan först konstateras att tillstånd saknas för en sådan infiltrationsliknande reningslösning. Härutöver anser domstolen att det finns en tydlig risk för att utsläppet orsakar skada eller olägenhet för omgivningen. Den aktuella anläggningen ligger inom Brååns delavrinningsområde. Utifrån tillgängliga uppgifter är grundvattnet sannolikt recipient för avloppsvattnet. På grund av topografin i området är det rimligt att anta att en del av grundvattnet så småningom når Bråån. Det kan inte heller uteslutas att avloppsvatten rinner ut i närliggande diken och vattensamlingar och på så sätt når vattendraget snabbare. Vattendraget uppfyller inte den fastställda miljökvalitetsnormen för ekologisk status bl.a. på grund av övergödning med påverkan från enskilda avlopp. Även om skyddsnivån för området är fastställd till normal med hänsyn bl.a. till markens retentionspotential finns det därför skäl till försiktighet vid bedömningen av risken för utsläppets påverkan på miljön. Därtill ska också beaktas vad följden skulle bli av att tillåta flera liknande avloppsanläggningar inom samma område. Vid en sammantagen bedömning anser Mark- och miljööverdomstolen att risken för att det otillräckligt renade avloppsvattnet ska orsaka skada eller olägenhet för människors hälsa och miljön framstår som hög. SVEA HOVRÄTT= Mark- och miljööverdomstolen DOM Sid 11 M 2517-25 Det är tillräckligt utrett att den aktuella anläggningen har sådana brister att den behöver åtgärdas för att uppnå tillfredsställande rening. Med hänsyn till att provtagningar skulle vara behöva vara mycket omfattande och kostsamma för att helt utreda hur avloppsvattnet sprider sig, samt risken för spridning till Bråån, är det enligt domstolen inte lämpligt med ett utredningsföreläggande. Sammantaget är ett beslut som innebär att anläggningen ska åtgärdas så att den uppnår miljöbalkens krav på rening inte mer ingripande än vad som behövs med hänsyn till miljön i detta fall. Kostnaden för att åtgärda anläggningen är inte orimligt hög. Kommunens beslut innebär inte heller att det bestämts vilken reningsmetod som ska användas. Ett förbud är motiverat. Mark- och miljödomstolens dom ska därför ändras och nämndens beslut fastställas. Med hänsyn till att det datum som förbudet enligt nämndens beslut börjar gälla redan har passerat finns skäl att förlänga denna tid. M.C och C.L har begärt att Mark- och miljööverdomstolen ska förordna om ett år från dagen för dom. Enligt domstolen är den tiden rimlig. Nämndens föreläggande ska därför ändras på sätt som framgår av domslutet. Domen får enlig 5 kap 5 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar inte överklagas. I avgörandet har deltagit hovrättsråden Fredrik Ludwigs, Caroline Hedvall Klostermark, referent, tekniska rådet Torbjörn Johansson och tf. hovrättsassessorn Alice Stööp Hedborg. Föredragande har varit Cecilia Lönnqvist Sid 1

(7)VÄXJÖ TINGSRÄTT Mark- och miljödomstolen Mål nr M 6948-24 DOM 2025-01-31 meddelad i Växjö PARTER Klagande Tillstånds- och tillsynsnämnden i Höörs kommun Motparter

1. M.C
2. C.L ÖVERKLAGAT BESLUT Länsstyrelsen i Skåne läns beslut den 28 november 2024 i ärende nr 19477-2024, se bilaga 1 SAKEN Förbud att släppa ut avloppsvatten på fastigheten A i Höörs kommun DOMSLUT Mark- och miljödomstolen avslår överklagandet. Avgörandet är elektroniskt undertecknat Dok.Id 770374 Postadress= Box 81= 351 03 Växjö= Besöksadress= Kungsgatan 8= Telefax= Telefon= 0470-560 100= E-post: mmd.vaxjo@dom.se www.domstol.se/vaxjo-tingsratt Expeditionstid måndag — fredag 08:30-16:00 VÄXJÖ TINGSRÄTT= Mark- och miljödomstolen DOM Sid 2 M 6948-24 BAKGRUND Tillstånds- och tillsynsnämnden i Höörs kommun (nämnden) beslutade den 6 maj 2024 (ALLM 2022/264.876) att förbjuda M.C och C.L såsom verksamhetsutövare att släppa ut avloppsvatten till befintlig avloppsanläggning på fastigheten A i Höörs kommun från och med den 1 maj
3. Sedan M.C och C.L överklagat, beslutade Länsstyrelsen i Skåne län (länsstyrelsen) den 28 november 2024 att upphäva nämndens beslut. Nämnden har nu överklagat länsstyrelsens beslut till mark- och miljödomstolen. YRKANDEN M.M. Nämnden har yrkat att mark- och miljödomstolen med ändring av länsstyrelsens beslut ska återställa nämndens beslut om förbud att släppa ut avloppsvatten från fastigheten A i Höörs kommun. Till stöd för sin talan har nämnden sammanfattningsvis anfört följande. Avloppsanläggningen vid A är en otät markbädd, vilket är en renings-metod som skiljer sig från en infiltrationsanläggning. En infiltrationsanläggning brukar anläggas i jordarter som har en högre genomsläpplighet, vilket innebär att reningen sker i jordens naturliga jordlager. Markbäddar brukar anläggas i tätare jordarter av ett uppbyggt sandlager där en sådan typ av rening inte är möjlig. Kostnaden för extra fosforrening är rimlig. Det har inte framkommit några omständigheter i målet som tyder på att kostnaden för fastighetsägarna skulle bli högre än för andra fastigheter. Vid den andra inspektionen av nämnden, bekräftades att busken som växer vid stenarna intill markbädden inte växer på själva markbädden. Däremot ligger markbädden på en parkeringsyta. Detta innebär att markbädden blir kompakterad av vikten från bilar över tid, vilket leder till att porvolymen i markbädden minskar. När porvolymen minskar, minskar också markens förmåga att infiltrera vatten. Detta VÄXJÖ TINGSRÄTT= Mark- och miljödomstolen DOM Sid 3 M 6948-24 kan leda till att avloppsvattnet inte sprids jämnt genom markbädden, vilket försämrar den biologiska reningen. Det kan också leda till syrebrist i markbädden, eftersom det blir mindre utrymme för luft att cirkulera och syre är viktigt för de mikroorganismer som bryter ner föroreningar i avloppsvattnet. Det blir också en ökad risk att orenat avloppsvatten når grundvattnet, eftersom vatten transporteras snabbare genom marken utan att renas ordentligt. Fastigheten A ligger inom Brååns delavrinningsområde som är ett av Kävlingeåns biflöden. Enligt VISS (Vatteninformationssystem Sverige) har provtagningar som gjorts i provtagningspunkten (Bråån: damm i Rolfsberga-källa) år 2019 visat på att status på fosfor är otillfredsställande. I dataunderlaget framgår att fosforhalten låg på 78 µg TP/L år 2021 och det finns behov av att minska fosfor-halten med43 µg TP/L för att nå god status. Vidare uppges i VISS att diffusa utsläpp från enskilda avlopp utger en betydande påverkan avseende totalfosfor (tot.-P). Detta baseras på vattenmyndigheternas nationella analys genomförd
4. Enligt VISS kommer cirka 12 % av allt fosfor i Bråån, eller 97 kg per år, från små avlopp. Enligt VISS GIS-stöd för små avlopp (Uppdaterat 2024-05-23) ligger fastigheten A inom område klassat med en 3:a på en 4:a gradig skala enligt P111 (Risk känslighet belastning fosfor). Enligt VISS har provtagningar som gjorts längre nedströms i provtagningspunkten (Bråån: Kävlingeån-Damm i Rolfsberga) år 2019 visat på att status på fosfor är otillfredsställande med en halt av totalfosfor på 77 µg/
5. Ännu längre nedströms, där Bråån går ihop med Kävlingeån vid provtagningspunkten (Kävlingeån: Havet-Bråån), visas 2021 på en total fosfor-halt på 67 µg/l. Detta tyder på att det sker en viss utspädning av fosforhalten i Kävlingeån och att Bråån har en högre halt av TP/L. En del av Bråån omfattas även av Rövarekulans naturreservat som har ett känsligt växt och djurliv. Exempel på djurarter i ån är elritsa, bäcköring och den starkt utrotningshotade tjockskaliga målarmusslan. På VISS framgår det att vid provtagningspunkten (Bråån: damm i Rolfsberga-källa) år 2020 att den ekologiska statusen är måttlig och att ån framförallt är påverkad av övergödning, vilket kan ses VÄXJÖ TINGSRÄTT= Mark- och miljödomstolen DOM Sid 4 M 6948-24 på förekomsten av kiselalger. Avståndet från det enskilda avloppets utsläppspunkt på A till Bråån är cirka 470 meter. Avståndet till närmaste större ytvattenförekomst är cirka 250 meter i samma riktning och avståndet till Rövarekulans naturreservat i samma riktning är cirka 320 meter. Avloppets utsläppspunkt är grundvattnet på fastigheten A. Enligt Havs- och Vattenmyndighetens vägledning, "Måste en äldre markbädd uppfylla normal skyddsnivå med avseende på fosforrening" publicerad den 9 april 2024, är en särskild omständighet som tillsynsmyndigheten kan behöva beakta om recipienten för avloppsvattnet är en vattenförekomst med en fastställd miljökvalitetsnorm och om högre fosforreduktion skulle kunna påverka möjligheten att följa normen. M.C och C.L skriver vidare att det behöver handla om ett större antal avloppsanläggningar med högre krav på fosforrening som tillsammans påverkar möjligheten att följa miljökvalitetsnormen. I Brååns delavrinningsområde i Höörs kommun finns cirka 30 enskilda avloppsanläggningar där många är markbäddar från första halvan av 1990-talet utan kompletterande fosforrening. Om dessa avloppsanläggningar åtgärdas med kompletterande fosforrening gör nämnden bedömningen att Bråån kommer närmare målet att uppnå god status gällande fosfor. Eftersom Bråån rinner genom flera kommuner, krävs det även att andra kommuners tillsynsmyndigheter gör tillsyn på enskilda avlopp samt att tillsyn görs på jordbruk för att god status gällande fosfor ska uppnås. I Mark- och miljööverdomstolens dom M 10805-15 framgår det att det har varit rätt att förbjuda utsläpp av toalettavloppsvatten till en avloppsanläggning som inte uppnår hög skyddsnivå för miljöskydd i aktuellt avrinningsområde med övergödningsproblem. Följden av flera avlopp utan rening till hög skyddsnivå har beaktats. Detta var trots att det av nämnden i detta fall hade bedömt att avståndet från utsläppspunkten till den övergödningsdrabbade ytvattenförekomsten var cirka 2800 meter och avståndet till närmaste ytvattenförekomst var 650 meter. I Brååns övergödningsdrabbade delavrinningsområde handlar det om flera avloppsanläggningar som inte uppnår normal skyddsnivå för miljöskydd. Enligt HVMFS 2016:17 bör en urinavlastad eller på annat sätt fosforavlastad markbädd anses uppnå VÄXJÖ TINGSRÄTT= Mark- och miljödomstolen DOM Sid 5 M 6948-24 en reduktion av organiska ämnen och fosfor motsvarande normal nivå för miljöskydd. Markbädden som betjänar fastigheten A är ej fosforavlastad och kan därför inte anses uppnå en reduktion av fosfor motsvarande normal nivå för miljöskydd. En metastudie av 1300 provresultat av från 400 små avlopp som publicerades i tidskriften Journal of Cleaner Production den 10 juni 2023 har visat att mer än 40 % av markbäddarna i studien inte klarade de svenska kraven på normal skyddsnivå. I studien var cirka 75 % av anläggningarna yngre än 6 år och man hittade inget tydligt samband mellan rening och väderfaktorer. Analysen bekräftar tidigare studier i det avseendet att enbart rening i sandmaterial, inte räcker för att klara kraven på fosforrening. Eftersom markbädden på A är över 30 år gammal och är ett permanentboende så är den åtminstone till viss del mättad och har då en lägre chans att klara de svenska kraven på normal skyddsnivå. Markbädden på A är enligt tillståndet gjord enligt typritning 06 i Höörs kommuns informationsbroschyr. Denna markbädd eller "filterbädd", har endast en filterduk/ geotextilduk på botten, vilket innebär att den inte är tät. Otäta markbäddar är i regel mycket svåra att provta då endast lite vatten eller inget vatten alls leds vidare till inspektionsbrunnen. Detta är anledningen till att förbudet mot utsläpp av avloppsvatten ej har föregåtts av en begäran om provtagning på det utgående avloppsvattnet. DOMSKÄL Tillämpliga bestämmelser och de huvudsakliga omständigheterna framgår av länsstyrelsens beslut. En tillsynsmyndighet får i det enskilda fallet besluta om de förelägganden och förbud som behövs för att miljöbalken samt föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av balken ska följas. Ett föreläggande kan avse olika typer av skyddsåtgärder eller begräsningar och sådana åtgärder ska vidtas så snart det finns skäl att anta att en verksamhet kan medföra skada eller olägenhet för VÄXJÖ TINGSRÄTT= Mark- och miljödomstolen DOM Sid 6 M 6948-24 människors hälsa eller miljön. Redan risken för skada eller olägenhet kan därför medföra krav på försiktighetsmått. Även förbud kan komma ifråga om det behövs. Innan en tillsynsmyndighet beslutar om förbud ska den dock ha övervägt om det räcker med en mindre ingripande åtgärd. Det kan därvid även beaktas hur brådskande åtgärden är med hänsyn till risken för miljö och hälsa. Hänsyn kan också tas till nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder. Domstolens bedömning Mark- och miljödomstolen instämmer i länsstyrelsens bedömning att det inte framgår annat än att avloppsanläggningen är anlagd i enlighet med tillståndet. Av handlingarna i ärendet framgår dock även att nämnden vid tillsyn har iakttagit vissa brister i anläggningen och att nämnden därvid även bedömt att det finns ett behov av komplettering med fosforrening. Enligt domstolens bedömning har nämnden härvid visat fog för att det föreligger sådan risk för skada eller olägenhet som kan medföra krav på skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått. Mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet får dock inte tillgripas. Innan en tillsynsmyndighet beslutar om förbud ska den därför ha övervägt om det räcker med en mindre ingripande åtgärd. Likt länsstyrelsen har domstolen noterat att nämndens förbud i detta fall inte har föregåtts av förelägganden om utredning, åtgärder eller andra försiktighetsmått. De risker som kan föreligga för skada eller olägenhet bedöms inte heller som så brådskande att det i detta fallet skulle vara nödvändigt att som första åtgärd besluta om förbud. Domstolen instämmer därför i länsstyrelsens bedömning att ett förbud som första åtgärder inte kan anses proportionerligt. Länsstyrelsen har därmed haft fog för att häva nämndens beslut om förbud. Överklagandet ska därför avslås. Vad nämnden anfört i mark- och miljödomstolen ändrar inte den bedömningen. VÄXJÖ TINGSRÄTT= Mark- och miljödomstolen DOM Sid 7 M 6948-24 Domstolens avgörande påverkar dock i övrigt inte nämndens fortsatta tillsyn eller möjlighet att förelägga om åtgärder med stöd av 26 kap. 9 § miljöbalken. HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga 2 (MMD- 02) Överklagande senast den 21 februari
6. I domstolens avgörande har deltagit rådmannen Annika Wahlfried Wikingsson, ordförande, och tekniska rådet Catharina Ogenblad.