Förordning (1977:178) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom SFS nr: 1977:178 Departement/myndighet: Justitiedepartementet BIRS Utfärdad: 1977-04-14

§§ lagen om internationellt sambarbete rörande verkställighet av brottmålsdom samt föreskrifterna i 4-7, 9, 10 och 12 §§ denna förordning motsvarande tillämpning. Utöver föreskrifterna i 4 och 9 §§ denna förordning gäller att en framställning skall innehålla uppgift om den egendom som kan tas i anspråk för verkställighet eller det belopp som framställningen avser. Upplysningar om den uppgivna egendomens anknytning till den dömde och i förekommande fall vilka intressen andra än den dömde kan ha i egendomen skall också lämnas. (Förordning 1990:901). 21 b § Med tillämpning av Förenta nationernas konvention den 20 december 1988 mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen (narkotikabrottskonventionen) får förverkande som avses i artikel 5, punkt 1 i konventionen verkställas i Sverige enligt föreskrifterna i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, om förverkandet har beslutats i någon av de stater som har tillträtt konventionen och som anges i bilaga 1 till denna förordning. Om svensk domstol har beslutat om förverkande som avses i artikel 5, punkt 1 i narkotikabrottskonventionen får verkställighet av förverkandet anförtros åt myndighet i någon av de angivna staterna enligt föreskrifterna i lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. I de fall som avses i första och andra styckena tillämpas föreskrifterna i 5 § första stycket och andra stycket 1, 2 och 4-7 samt 6-11, 14-16, 18,

§§ lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom samt föreskrifterna i 4-7, 9, 10 och 12 §§ i denna förordning. Utöver föreskrifterna i 4 och 9 §§ i denna förordning gäller att en framställning ska innehålla uppgift om den egendom som kan tas i anspråk för verkställighet eller det belopp som framställningen avser. Upplysningar ska också lämnas om den uppgivna egendomens anknytning till den dömde och i förekommande fall vilka intressen andra än den dömde kan ha i egendomen. Förordning (2008:75). 21 c § Med tillämpning av Europarådets konvention den 8 november 1990 om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott eller Europarådets konvention den 16 maj 2005 om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism får förverkande på grund av brott verkställas i Sverige enligt föreskrifterna i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, om förverkandet har beslutats i en stat som har tillträtt någon av konventionerna och som anges i bilaga 2 eller 2 a till denna förordning. Om svensk domstol har beslutat om förverkande på grund av brott, får verkställigheten anförtros åt myndighet i någon av de angivna staterna enligt föreskrifterna i lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. I de fall som avses i första och andra styckena tillämpas föreskrifterna i 5 § första stycket och andra stycket 1, 2 och 4-7, 6 § första stycket 1, såvitt avser politiskt brott, och 8 samt 7-11, 14-16, 18,

§§ lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom samt föreskrifterna i 4-7, 9, 10 och 12 §§ i denna förordning. Utöver föreskrifterna i 4 och 9 §§ i denna förordning gäller att en framställning ska innehålla uppgift om den egendom som kan tas i anspråk för verkställighet eller det belopp som framställningen avser. Upplysningar ska också lämnas om den uppgivna egendomens anknytning till den dömde och i förekommande fall vilka intressen andra än den dömde kan ha i egendomen. I en framställning om verkställighet till en främmande stat ska det anges att frihetsberövande inte får äga rum på grund av framställningen. Förordning (2014:315). 21 d § Med tillämpning av avtalet mellan Sverige och Australien den 18 december 1998 om inbördes rättshjälp i brottmål får förverkande på grund av brott verkställas i Sverige enligt föreskrifterna i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Om en svensk domstol har beslutat om förverkande på grund av brott, får verkställigheten anförtros åt en myndighet i Australien enligt föreskrifterna i nämnda lag. I fall som avses i första och andra styckena har 5 § första stycket och andra stycket 1, 2 och 4-7 samt 6-11, 14-16, 18,

§§ nämnda lag samt 4-7, 9, 10 och 12 §§ denna förordning motsvarande tillämpning. Utöver det som gäller enligt 4 och 9 §§ denna förordning gäller att en framställning skall innehålla uppgift om på vilken grund den ansökande staten finner anledning att tro att egendom som kan tas i anspråk för verkställighet finns i den andra staten. Förordning (2001:781). 21 e § Med tillämpning av avtalet mellan Sverige och Kanada den 15 februari 2000 om inbördes rättshjälp i brottmål får förverkande på grund av brott verkställas i Sverige enligt föreskrifterna i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Om en svensk domstol har beslutat om förverkande på grund av brott, får verkställigheten anförtros åt en myndighet i Kanada enligt föreskrifterna i nämnda lag. I fall som avses i första och andra styckena har 5 § första stycket och andra stycket 1, 2 och 4-7 samt 6-11, 14-16, 18,

§§ nämnda lag samt 4-7, 9, 10 och 12 §§ denna förordning motsvarande tillämpning. Utöver det som gäller enligt 4 och 9 §§ denna förordning gäller att en framställning i den utsträckning det är möjligt skall innehålla uppgifter om den egendom som kan tas i anspråk för verkställighet, var egendomen finns och dess anknytning till den person mot vilken förverkandetalan riktats. Förordning (2001:781). 21 f § Med tillämpning av Förenta nationernas konvention den 15 november 2000 mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (Palermokonventionen) får förverkande som avses i artikel 12, punkt 1 i konventionen verkställas i Sverige enligt föreskrifterna i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, om förverkandet har beslutats i någon av de stater som har tillträtt konventionen och som anges i bilaga 3 till denna förordning. Om svensk domstol har beslutat om förverkande som avses i artikel 12, punkt 1 i Palermokonventionen får verkställighet av förverkandet anförtros åt en myndighet i någon av de angivna staterna enligt föreskrifterna i lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. I de fall som avses i första och andra styckena tillämpas föreskrifterna i 5 § första stycket och andra stycket 1, 2 och 4-7 samt 6-11, 14-16, 18,

§§ lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom samt föreskrifterna i 4-7, 9, 10 och 12 §§ i denna förordning. Utöver föreskrifterna i 4 och 9 §§ i denna förordning gäller att en framställning skall innehålla uppgift om den egendom som kan tas i anspråk för verkställighet eller det belopp som framställningen avser. Upplysningar skall också lämnas om den uppgivna egendomens anknytning till den dömde och i förekommande fall vilka intressen andra än den dömde kan ha i egendomen. Förordning (2006:1129). 21 g § Vad som sägs i 21 f § gäller också verkställighet av förverkande med anledning av brott som avses i tilläggsprotokollet den 15 november 2000 om förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn, till Förenta nationernas konvention den 15 november 2000 mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (Palermokonventionen). Detta gäller dock bara i förhållande till de stater som har tillträtt tilläggsprotokollet och som anges i bilaga 4 till denna förordning. Vad som sägs i 21 f § gäller också verkställighet av förverkande med anledning av brott som avses i tilläggsprotokollet den 15 november 2000 mot människosmuggling land-, luft- och sjövägen, till Palermokonventionen. Detta gäller dock bara i förhållande till de stater som har tillträtt tilläggsprotokollet och som anges i bilaga 5 till denna förordning. Förordning (2006:1129). Vissa gemensamma bestämmelser 21 h § Med tillämpning av Förenta nationernas konvention den 31 oktober 2003 mot korruption (korruptionskonventionen) får förverkande som avses i artikel 31, punkt 1 i konventionen verkställas i Sverige enligt föreskrifterna i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, om förverkandet har beslutats i någon av de stater som har tillträtt konventionen och som anges i bilaga 6 till denna förordning. Om svensk domstol har beslutat om förverkande som avses i artikel 31, punkt 1 i korruptionskonventionen får verkställighet av förverkandet anförtros åt en myndighet i någon av de angivna staterna enligt föreskrifterna i lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. I de fall som avses i första och andra styckena tillämpas föreskrifterna i 5 § första stycket och andra stycket 1, 2 och 4-7 samt 6-11, 14-16, 18,

§§ lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom samt föreskrifterna i 4-7, 9, 10 och 12 §§ i denna förordning. Utöver föreskrifterna i 4 och 9 §§ i denna förordning gäller att en framställning ska innehålla uppgift om den egendom som kan tas i anspråk för verkställighet eller det belopp som framställningen avser. Upplysningar ska också lämnas om den uppgivna egendomens anknytning till den dömde och i förekommande fall vilka intressen andra än den dömde kan ha i egendomen. Förordning (2009:299). 21 i § Med tillämpning av avtalet mellan Europeiska unionen och Japan den 15 december 2009 om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål får förverkande på grund av brott verkställas i Sverige enligt föreskrifterna i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Om en svensk domstol har beslutat om förverkande på grund av brott, får verkställigheten anförtros åt en myndighet i Japan enligt föreskrifterna i lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. I fall som avses i första och andra styckena tillämpas föreskrifterna i 5 § första stycket och andra stycket 1, 2, 4-6 och 7, såvitt avser dom meddelad i en medlemsstat i Europeiska unionen eller Japan, 6-11, 14-16, 18,

§§ nämnda lag samt 4-7, 9, 10 och 12 §§ i denna förordning. Utöver föreskrifterna i 4 och 9 §§ i denna förordning gäller att en framställning i den utsträckning det är möjligt ska innehålla uppgifter om den egendom som kan tas i anspråk för verkställighet, var egendomen finns och vem som har den i sin ägo. Förordning (2011:106). 21 j § Med tillämpning av avtalet mellan Sverige och Folkrepubliken Kinas särskilda administrativa region Hongkong den 28 november 2013 om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål får förverkande på grund av brott verkställas i Sverige enligt föreskrifterna i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Om en svensk domstol har beslutat om förverkande på grund av brott, får verkställigheten anförtros åt en myndighet i Folkrepubliken Kinas särskilda administrativa region Hongkong enligt föreskrifterna i lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. I fall som avses i första och andra styckena tillämpas föreskrifterna i 5 § första stycket och andra stycket 1, 2 och 4-7 samt 6-11, 14-16, 18,

§§ i samma lag samt 4-7, 9, 10 och 12 §§ i denna förordning. Utöver föreskrifterna i 4 och 9 §§ i denna förordning gäller att en framställning ska innehålla uppgift om på vilken grund den ansökande staten finner anledning att tro att egendom som kan tas i anspråk för verkställighet finns i den andra staten. I den utsträckning det är möjligt ska framställningen också innehålla en beskrivning av egendomen i fråga. Förordning (2018:1994). 22 § Socialstyrelsen ska underrätta Kriminalvården när en dom om överlämnande till rättspsykiatrisk vård ska verkställas utomlands eller när en motsvarande påföljd som har meddelats utomlands ska verkställas i Sverige. Förordning (2017:149). 23 § Riksåklagaren får förordna allmän åklagare att fullgöra uppgift, som enligt lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom eller denna förordning skall utföras av Riksåklagaren och som avser

1. ansökan och utförande av talan hos domstol,
2. utfärdande av strafföreläggande,
3. underrättelse eller annat meddelande till myndighet i främmande stat, eller
4. en begäran om tvångsåtgärd enligt 20 c §. Förordning (2001:858). 24 § Underrättelse eller annat meddelande, som enligt denna förordning skall sändas till myndighet i främmande stat, överlämnas till Justitiedepartementet, som vidarebefordrar handlingen till behörig myndighet i den främmande staten. Översättning av sådan handling ombesörjes i den mån det behövs av Justitiedepartementet. Förordning (2000:713). 25 § Har stat som anges i denna förordning ställt upp förbehåll för verkställighet av påföljd eller förverkande som avses i 1 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom skall motsvarande förbehåll tillämpas i förhållande till den staten. Förordning (2002:177). Övergångsbestämmelser 1985:520 Denna förordning träder i kraft, i förhållande till Canada den 1 september 1985, i förhållande till Storbritannien och Nordirland den 1 augusti 1985, och i övrigt den 1 juli
5. 1987:1280 Denna förordning träder i kraft, såvitt avser Nederländerna och Turkiet den 1 januari 1988 och i övrigt den 1 februari
6. 1988:82 Denna förordning träder i kraft, såvitt avser Grekland den 1 april 1988 och såvitt avser Schweiz den 1 maj
7. Bilaga 1 Länder som avses i 21 b § (Förenta nationernas konvention den 20 december 1988 mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen) Afghanistan, Albanien, Algeriet, Amerikas förenta stater, Andorra, Angola, Antigua och Barbuda, Argentina, Armenien, Australien, Azerbajdzjan, Bahamas, Bahrain, Bangladesh, Barbados, Belgien, Belize, Benin, Bhutan, Bolivia, Bosnien och Hercegovina, Botswana, Brasilien, Brunei, Bulgarien, Burkina Faso, Burundi, Centralafrikanska republiken, Chile, Colombia, Cooköarna, Costa Rica, Cypern, Danmark, Demokratiska republiken Kongo, Djibouti, Dominica, Dominikanska republiken, Ecuador, Egypten, El Salvador, Elfenbenskusten, Eritrea, Estland, Etiopien, Fiji, Filippinerna, Finland, Frankrike, Förenade Arabemiraten, Förenade kungariket, Gabon, Gambia, Georgien, Ghana, Grekland, Grenada, Guatemala, Guinea, Guinea- Bissau, Guyana, Haiti, Heliga Stolen, Honduras, Indien, Indonesien, Irak, Iran, Irland, Island, Israel, Italien, Jamaica, Japan, Jemen, Jordanien, Kambodja, Kamerun, Kanada, Kap Verde, Kazakstan, Kenya, Kina, Kirgizistan, Komorerna, Kongo, Kroatien, Kuba, Kuwait, Laos, Lesotho, Lettland, Libanon, Liberia, Libyen, Liechtenstein, Litauen, Luxemburg, Madagaskar, Makedonien, Malawi, Malaysia, Maldiverna, Mali, Malta, Marocko, Marshallöarna, Mauretanien, Mauritius, Mexiko, Mikronesien, Moçambique, Moldavien, Monaco, Mongoliet, Montenegro, Myanmar, Namibia, Nauru, Nederländerna, Nepal, Nicaragua, Niger, Nigeria, Niue, Nordkorea, Norge, Nya Zeeland, Oman, Pakistan, Palau, Palestina, Panama, Paraguay, Peru, Polen, Portugal, Qatar, Rumänien, Rwanda, Ryssland, Saint Kitts och Nevis, Saint Lucia, Saint Vincent och Grenadinerna, Samoa, San Marino, São Tomé och Príncipe, Saudiarabien, Schweiz, Senegal, Serbien, Seychellerna, Sierra Leone, Singapore, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sri Lanka, Sudan, Surinam, Swaziland, Sydafrika, Sydkorea, Syrien, Tadzjikistan, Tanzania, Tchad, Thailand, Tjeckien, Togo, Tonga, Trinidad och Tobago, Tunisien, Turkiet, Turkmenistan, Tyskland, Uganda, Ukraina, Ungern, Uruguay, Uzbekistan, Vanuatu, Venezuela, Vietnam, Vitryssland, Zambia, Zimbabwe, Österrike och Östtimor. Förordning (2023:274). Bilaga 2 Länder som avses i 21 c § (Europarådets konvention den 8 november 1990 om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott) Albanien, Andorra, Armenien, Australien, Azerbajdzjan, Belgien, Bosnien och Hercegovina, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Förenade kungariket, Georgien, Grekland, Irland, Island, Italien, Kazakstan, Kroatien, Lettland, Liechtenstein, Litauen, Luxemburg, Makedonien, Malta, Moldavien, Monaco, Montenegro, Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, Rumänien, Ryssland, San Marino, Schweiz, Serbien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Tjeckien, Turkiet, Tyskland, Ukraina, Ungern och Österrike. Förordning (2017:8). Bilaga 2 a Länder som avses i 21 c § (Europarådets konvention den 16 maj 2005 om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism) Albanien, Armenien, Azerbajdzjan, Belgien, Bosnien och Hercegovina, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Frankrike, Förenade kungariket, Georgien, Grekland, Kroatien, Italien, Lettland, Litauen, Makedonien, Malta, Marocko, Moldavien, Monaco, Montenegro, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Ryssland, San Marino, Serbien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Turkiet, Tyskland, Ukraina, Ungern och Österrike. Förordning (2023:274). Bilaga 3 Länder som avses i 21 f § (Förenta nationernas konvention den 15 november 2000 mot gränsöverskridande organiserad brottslighet) Afghanistan, Albanien, Algeriet, Amerikas förenta stater, Andorra, Angola, Antigua och Barbuda, Argentina, Armenien, Australien, Azerbajdzjan, Bahamas, Bahrain, Bangladesh, Barbados, Belgien, Belize, Benin, Bhutan, Bolivia, Bosnien och Hercegovina, Botswana, Brasilien, Brunei, Bulgarien, Burkina Faso, Burundi, Centralafrikanska republiken, Chile, Colombia, Cooköarna, Costa Rica, Cypern, Danmark, Demokratiska republiken Kongo, Djibouti, Dominica, Dominikanska republiken, Ecuador, Egypten, Ekvatorialguinea, El Salvador, Elfenbenskusten, Eritrea, Estland, Etiopien, Fiji, Filippinerna, Finland, Frankrike, Förenade Arabemiraten, Förenade kungariket, Gabon, Gambia, Georgien, Ghana, Grekland, Grenada, Guatemala, Guinea, Guinea-Bissau, Guyana, Haiti, Heliga Stolen, Honduras, Indien, Indonesien, Irak, Irland, Island, Israel, Italien, Jamaica, Japan, Jemen, Jordanien, Kambodja, Kamerun, Kanada, Kap Verde, Kazakstan, Kenya, Kina, Kirgizistan, Kiribati, Komorerna, Kroatien, Kuba, Kuwait, Laos, Lesotho, Lettland, Libanon, Liberia, Libyen, Liechtenstein, Litauen, Luxemburg, Madagaskar, Makedonien, Malawi, Malaysia, Maldiverna, Mali, Malta, Marocko, Marshallöarna, Mauretanien, Mauritius, Mexiko, Mikronesien, Moldavien, Monaco, Moçambique, Mongoliet, Montenegro, Myanmar, Namibia, Nauru, Nederländerna, Nepal, Nicaragua, Niger, Nigeria, Niue, Nordkorea, Norge, Nya Zeeland, Oman, Pakistan, Palau, Palestina, Panama, Paraguay, Peru, Polen, Portugal, Qatar, Rumänien, Rwanda, Ryssland, Saint Kitts och Nevis, Saint Lucia, Saint Vincent och Grenadinerna, Samoa, San Marino, São Tomé och Príncipe, Saudiarabien, Schweiz, Senegal, Serbien, Seychellerna, Sierra Leone, Singapore, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sri Lanka, Sudan, Surinam, Swaziland, Sydafrika, Sydkorea, Syrien, Tadzjikistan, Tanzania, Tchad, Thailand, Tjeckien, Togo, Tonga, Trinidad och Tobago, Tunisien, Turkiet, Turkmenistan, Tyskland, Uganda, Ukraina, Ungern, Uruguay, Uzbekistan, Vanuatu, Venezuela, Vietnam, Vitryssland, Zambia, Zimbabwe, Österrike och Östtimor. Förordning (2023:274). Bilaga 4 Länder som avses i 21 g § första stycket (Tilläggsprotokollet den 15 november 2000 om förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn, till Förenta nationernas konvention den 15 november 2000 mot gränsöverskridande organiserad brottslighet) Afghanistan, Albanien, Algeriet, Amerikas förenta stater, Andorra, Angola, Antigua och Barbuda, Argentina, Armenien, Australien, Azerbajdzjan, Bahamas, Bahrain, Bangladesh, Barbados, Belgien, Belize, Benin, Bhutan, Bolivia, Bosnien och Hercegovina, Brunei, Botswana, Brasilien, Bulgarien, Burkina Faso, Burundi, Centralafrikanska republiken, Chile, Colombia, Costa Rica, Cypern, Danmark, Demokratiska republiken Kongo, Djibouti, Dominica, Dominikanska republiken, Ecuador, Egypten, Ekvatorialguinea, El Salvador, Elfenbenskusten, Eritrea, Estland, Etiopien, Fiji, Filippinerna, Finland, Frankrike, Förenade Arabemiraten, Förenade kungariket, Gabon, Gambia, Georgien, Ghana, Grekland, Grenada, Guatemala, Guinea, Guinea- Bissau, Guyana, Haiti, Honduras, Indien, Indonesien, Irak, Irland, Island, Israel, Italien, Jamaica, Japan, Jordanien, Kambodja, Kamerun, Kanada, Kap Verde, Kazakstan, Kenya, Kina, Kirgizistan, Kiribati, Komorerna, Kroatien, Kuba, Kuwait, Laos, Lesotho, Lettland, Libanon, Liberia, Libyen, Liechtenstein, Litauen, Luxemburg, Madagaskar, Makedonien, Malawi, Malaysia, Maldiverna, Mali, Malta, Marocko, Mauretanien, Mauritius, Mexiko, Mikronesien, Moçambique, Moldavien, Monaco, Mongoliet, Montenegro, Myanmar, Namibia, Nauru, Nederländerna, Nepal, Nicaragua, Niger, Nigeria, Norge, Nya Zeeland, Oman, Palau, Palestina, Panama, Paraguay, Peru, Polen, Portugal, Qatar, Rumänien, Rwanda, Ryssland, Saint Kitts och Nevis, Saint Lucia, Saint Vincent och Grenadinerna, San Marino, São Tomé och Príncipe, Saudiarabien, Schweiz, Senegal, Serbien, Seychellerna, Sierra Leone, Singapore, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sri Lanka, Sudan, Surinam, Swaziland, Sydafrika, Sydkorea, Syrien, Tadzjikistan, Tanzania, Tchad, Thailand, Tjeckien, Togo, Trinidad och Tobago, Tunisien, Turkiet, Turkmenistan, Tyskland, Ukraina, Ungern, Uruguay, Uzbekistan, Venezuela, Vietnam, Vitryssland, Zambia, Zimbabwe, Österrike och Östtimor. Förordning (2023:274). Bilaga 5 Länder som avses i 21 g § andra stycket (Tilläggsprotokollet den 15 november 2000 mot människosmuggling land-, luft- och sjövägen, till Förenta nationernas konvention den 15 november 2000 mot gränsöverskridande organiserad brottslighet) Afghanistan, Albanien, Algeriet, Amerikas förenta stater, Angola, Antigua och Barbuda, Argentina, Armenien, Australien, Azerbajdzjan, Bahamas, Bahrain, Barbados, Belgien, Belize, Benin, Bosnien och Hercegovina, Botswana, Brasilien, Bulgarien, Burkina Faso, Burundi, Centralafrikanska republiken, Chile, Costa Rica, Cypern, Danmark, Demokratiska republiken Kongo, Djibouti, Dominica, Dominikanska republiken, Ecuador, Egypten, Elfenbenskusten, El Salvador, Estland, Etiopien, Fiji, Filippinerna, Finland, Frankrike, Förenade kungariket, Gabon, Gambia, Georgien, Ghana, Grekland, Grenada, Guatemala, Guinea, Guyana, Haiti, Honduras, Indien, Indonesien, Irak, Italien, Jamaica, Japan, Kambodja, Kamerun, Kanada, Kap Verde, Kazakstan, Kenya, Kirgizistan, Kiribati, Komorerna, Kroatien, Kuba, Kuwait, Laos, Lesotho, Lettland, Libanon, Liberia, Libyen, Liechtenstein, Litauen, Luxemburg, Madagaskar, Makedonien, Malawi, Mali, Malta, Mauretanien, Mauritius, Mexiko, Moçambique, Moldavien, Monaco, Mongoliet, Montenegro, Myanmar, Namibia, Nauru, Nederländerna, Nicaragua, Niger, Nigeria, Norge, Nya Zeeland, Oman, Palau, Panama, Paraguay, Peru, Polen, Portugal, Rumänien, Rwanda, Ryssland, Saint Kitts och Nevis, Saint Vincent och Grenadinerna, San Marino, São Tomé och Príncipe, Saudiarabien, Schweiz, Senegal, Serbien, Seychellerna, Sierra Leone, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sudan, Surinam, Swaziland, Sydafrika, Sydkorea, Syrien, Tadzjikistan, Tanzania, Tchad, Tjeckien, Togo, Trinidad och Tobago, Tunisien, Turkiet, Turkmenistan, Tyskland, Ukraina, Ungern, Uruguay, Venezuela, Vitryssland, Zambia, Österrike och Östtimor. Förordning (2023:274). Bilaga 6 Länder som avses i 21 h § (Förenta nationernas konvention den 31 oktober 2003 mot korruption) Afghanistan, Albanien, Algeriet, Amerikas förenta stater, Angola, Antigua och Barbuda, Argentina, Armenien, Australien, Azerbajdzjan, Bahamas, Bahrain, Bangladesh, Belgien, Belize, Benin, Bhutan, Bolivia, Bosnien och Hercegovina, Botswana, Brasilien, Brunei, Bulgarien, Burkina Faso, Burundi, Centralafrikanska republiken, Chile, Colombia, Cooköarna, Costa Rica, Cypern, Danmark, Demokratiska republiken Kongo, Djibouti, Dominica, Dominikanska republiken, Ecuador, Egypten, Ekvatorialguinea, El Salvador, Elfenbenskusten, Estland, Etiopien, Fiji, Filippinerna, Finland, Frankrike, Förenade Arabemiraten, Förenade kungariket, Gabon, Gambia, Georgien, Ghana, Grekland, Grenada, Guatemala, Guinea, Guinea-Bissau, Guyana, Haiti, Heliga Stolen, Honduras, Indien, Indonesien, Irak, Iran, Irland, Island, Israel, Italien, Jamaica, Japan, Jemen, Jordanien, Kambodja, Kamerun, Kanada, Kap Verde, Kazakstan, Kenya, Kina, Kirgizistan, Kiribati, Komorerna, Kongo, Kroatien, Kuba, Kuwait, Laos, Lesotho, Lettland, Libanon, Liberia, Libyen, Liechtenstein, Litauen, Luxemburg, Madagaskar, Makedonien, Malawi, Malaysia, Maldiverna, Mali, Malta, Marocko, Marshallöarna, Mauretanien, Mauritius, Mexiko, Mikronesien, Moçambique, Moldavien, Mongoliet, Montenegro, Myanmar, Namibia, Nauru, Nederländerna, Nepal, Nicaragua, Niger, Nigeria, Niue, Norge, Nya Zeeland, Oman, Pakistan, Palau, Palestina, Panama, Papua Nya Guinea, Paraguay, Peru, Polen, Portugal, Qatar, Rumänien, Rwanda, Ryssland, Saint Lucia, Salomonöarna, Samoa, São Tomé och Príncipe, Saudiarabien, Schweiz, Senegal, Serbien, Seychellerna, Sierra Leone, Singapore, Slovakien, Slovenien, Somalia, Spanien, Sri Lanka, Sudan, Surinam, Swaziland, Sydafrika, Sydkorea, Sydsudan, Tadzjikistan, Tanzania, Tchad, Thailand, Tjeckien, Togo, Tonga, Trinidad och Tobago, Tunisien, Turkiet, Turkmenistan, Tuvalu, Tyskland, Uganda, Ukraina, Ungern, Uruguay, Uzbekistan, Vanuatu, Venezuela, Vietnam, Vitryssland, Zambia, Zimbabwe, Österrike och Östtimor. Förordning (2023:274).